Drive av Daniel Pink (bokrecension)

Ännu en management-inriktad bok, om än med vidare applicerbarhet än så, har jag nu avverkat. Drive handlar om vad de senaste årtioendena av forskning har att säga om vad som motiverar oss människor att göra ett riktigt bra jobb, och hur starkt det skiljer sig från traditionell teori om hur man får människor motiverade att prestera maximalt. Huvudtesen i boken är att det traditionella sättet att motivera folk, dvs genom morot och piska, fungerade ganska bra när vi var ett mer renodlat industrisamhälle.

Morot och piska kan fungera bra när arbetsuppgifterna är rutinmässiga, när de går att utföra genom att läsa och agera efter ett förutbestämt protokoll. Men med de nya kreativa yrken som blir alltmer dominerande i västvärlden så kan bonusar och liknande göra mer skada än nytta. Pink går igenom otaliga exempel på forskning som gjorts, samt några företag som väljer att jobba på annorlunda sätt, och hur fantastiska deras resultat blir. Pinks framgångsrecept för att få motiverade människor är Autonomy, Mastery and Purpose. Dvs att man har stor frihet att själv bestämma över hur, var och när man utför sitt jobb, att man har möjlighet att ständigt utvecklas och förbättras inom sin yrkesutövning, samt att det finns en större mening, i ett större sammanhang med det man gör.

Boken var bra, men inte fantastisk. Det blir en till trea i en lång rad av treor i betyg, om än en väldigt stark trea. En bra detalj som jag önskar jag såg i fler böcker av den här sorten är att boken avslutas med en sammanfattning, så att man kan fräscha upp minnet och därmed kommer ihåg mer av vad man läst. Det finns också en sektion med konkreta råd på hur man boostar sin egen och sin organisations motivation.